Once Upon a Pedestal tog sig till förstasidorna!

by
1 comment

Här om kvällen när jag snubblat in genom dörren efter en ovanligt långrandig torsdag i kassan väntade ett mail i min inkorg från en journalist på Savannah Morning News, en morgontidning i Savannah som jag precis kommit hem från efter ett års plugg på Armstrong University. Journalisten ville skriva om kakfatsprojektet Once Upon a Pedestal som jag drog igång med min sponsrande Rotaryklubb för att tjäna ihop pengar till nästa års Rotarystudent och till andra välgörenhetsgrejer. Så vi snackade lite, han och jag, och här har vi resultatet – som tog sig till förstasidan!

Swedish student make impact on Savannah art community - Savannah Morning News
Klicka här eller på bilden för att komma till nätversionen av artikeln. På bilden till vänster sitter min fina värdmamma och underbara trustee bredvid mig.

När jag kom till USA fick jag göra en presentation av mig själv och Sverige för min Rotaryklubb. Det var då jag berättade för dem om mammas och min kakfatstillverkning hemma i Sverige, som jag sa i artikeln. (Om kakfaten av återvunnet porslin kan läsa här, när jag och mamma sålde på Kristianstadsdagarna förra sommaren.) Det gick medlemmarna i klubben igång på, så ett par särskilt handlingskraftiga kvinnor drog igång en kakfatsverkstad där jag visade dem precis hur vi tillverkar faten. Efter ett antal workshops och porslinsletarresor mellan Goodwill, Salvation Army och Old Savannah City Mission började vi någon månad senare sälja på marknader och till butiker och caféer över hela Savannah. Redan under våren samlades 1000 dollar ihop, vilket är så himla coolt!

I Savannah med sitt SCAD (Savannah College of Art and Design) florerar de små konstgallerierna och designen (även om man ofta aktivt får leta upp den), så att egentillverkade kakfat blev en hit förvånar mig inte. Särskilt inte som staden är ohjälpligt romantisk till lynnet och hyllar sin gamla arkitektur, sina lummigt vackra parker och sedan 1700- och 1800-talet, då den var en myllrande hamnstad, har haft en förkärlek till att underhålla och visa upp sig från sin bästa sida.

Den här sommaren har jag inte gjort några kakfat än men det står fortfarande ett gäng utspridda runt om i huset och påminner mig om förra sommarens frenetiska tillverkning. Mamma och jag hade alldeles fått pippi på de vackra faten och fullständigt tagit över vardagsummet ute i gillestugan, där vi till slut hade så många att vi var tvugna att börja ge bort dem till vänner till höger och vänster, och så småningom började sälja dem på marknad.


Ett av min och mammas kakfat, perfekta som allt från serveringsfat till smyckesförvaring.

Kanske är det snart dags igen. Att göra kakfat är ett kul tidsfördriv, och ett tacksamt sådant. Det vackra porslinet gör ju egentligen hela jobbet. Alla utvecklar faten sina egna personligheter också, som jag nämnde i tidningen. “It might be a cute and pretty piece, or a sophisticated, timeless one, a beautiful and dramatic one, or a modern and controversial combination of plates.” I Stockholm tillverkar Druse de vackraste faten, men eftersom man inte kan skicka de ömtåliga skapelserna kanske södra Sverige behöver sin egen representant?

Translation: The Once Upon a Pedestal project that me and my sponsoring Rotary club initiated back in Savannah, Georgia made it to the front page of Savannah Morning News the other day! Inspired by mine and my mothers cake stand making in Sweden, me and my Rotary club started creating beautiful pieces that we sold on markets and to shops and cafés all over Savannah. Only during the spring we’ve raised 1000 dollar to charity, which is just amazing!

Contrasts and Coming Home

by
No comments yet


I’m taking a photo of my beautiful friend Julia at a marvelous beach in San Diego, my own image reflecting in Julia’s sunglasses.

So I’m back home again. In Sweden. It’s a strange thing. Every night for a month I’ve shared a bed with two other people–you know that kind of sharing bed where you’re just not able to find a position where you’re not touching someone’s elbow or a feet, and where you wake up involuntary spooning someone’s back. I’ve spend hours with my friends on the road in California, the seven of us all crammed up in a van with our suitcases and bags up to our ears. I’ve been living on free donoughts for breakfast, with instant oatmeal and Rami noodles as my staple food. I’ve seen places I used to only dream that I’d once get to see–that is, before I started to plan a heck of a roadtrip with my Georgia friends and the wish transformed into a goal. Our westcoast roadtrip has been an intense adventure, the climactic ending of my year in the US. San Fransisco, Grand Canyon, Las Vegas, San Diego, Los Angeles…

Next thing I know, I’m stumbling through kneehigh wet grass, staring into the large, brown eyes of a humongous, but quite cute, cow. There’s not a house in sight, and only if you listen closely you’ll here the distant sounds of cars passing by. The sky is heavy and gray above me. I’m standing in the ditch of a winding road and I’ve walked it from my parents house. I’m back in the good old town on the countryside in a godforgotten corner of southern Sweden. Needless to say, I feel like a stranger here. I’m sure it’s going to change, that it’s just a matter of time, but as I watch the sun set over the little lake and dip my toes into the cold water, glad I brought another woolen shirt, I feel like I’m on that kind of peaceful retreat you see in movies in the middle of nowhere. Nothing distracts my thoughts. They keep running around in my head in all kinds of directions, keeping me awake until 5 in the morning, slowly driving me insane.

I successfully avoid the squeaky parts of the kitchen floor–as if no years has passed since I was a child. It’s one of those early 5-am mornings, and I’ve finally given up fighting the jetlag and sneaked downstairs, cautious not to wake my parents up. I just hope that I will soon find my life, I think to myself.