Klimatmötet i Doha beskrivs som en gäspning och folk verkar ha tröttnat på politikerna som aldrig kommer fram till något. “Förhandlingarna handlar inte om klimatet,” menar Caroline Jonsson som var ungdomsobservatör på klimattoppmötet i Doha.
Två tjejer från Power Shift Sverige, Caroline Jonsson som jag skrivit om tidigare (observatörsdelegat från Fältbiologerna tillsammans med Kitty) och Olivia Andersson, var med i Nyhetsmorgon i TV 4 tillsammans med miljöminister Lena Ek i morse.
De pratade om avsaknaden av ett ordentligt avtal efter mötet och om Sveriges låga ambitioner och otillräckliga insatser. Way to go girls!
COP 18 in Doha is described as a yawn and people seem to have lost faith in the politicians who never come to any decisions. Two awesome young women from Power Shift Sweden, Caroline Jonsson and Olivia Andersson, participate in Nyhetsmorgon in TV4 where they ask Sweden’s environmental minister Lena Ek about Sweden’s low ambitions and inadequate efforts.
“If not us, then who? If not now, then when? If not here, then where?”
Naderev Saño heter mannen som uttalade veckans mest bevingade ord (kanske med undantag för Pernilla Wahlgren om man är svensk) då han mitt in i sitt tal i plenisalen under klimatförhandlingarna i Doha, Qatar i torsdags bröt ihop och tappade talförmågan.
Två saker som är bra att veta då.
Naderev Saño är chefsförhandlare i Filippinernas delegation under COP 18-förhandlingarna. (Som för övrigt skulle ha avslutats idag men i vanlig ordning verkar fortsätta i en eller ett par dagar till, alltmedan världen hålls på halster.)
Äckliga tyfonen Bopha har hunnit ta nästan 500 liv sedan den nådde Filippinerna för tre dagar sedan. Ett par hundra tusen människor har blivit hemlösa och bor i hjälpläger. Det pågår ett ändlöst sökande bland husspillror, uppslitna träd och lera efter de nästan 300 personer som fortfarande saknas. Det är en katastrof.
Det är när han pratar om förödelsen hemma som erfarna klimatförhandlaren Naderev Saños börjar darra på rösten.
“And I am making an urgent appeal, not as a negotiator, not as a leader of my delegation, but as a Filipino…”
Och så tystnar han. Sedan säger han, och det är så bra:
“I appeal to the whole world, I appeal to leaders from all over the world, to open our eyes to the stark reality that we face. I appeal to ministers. The outcome of our work is not about what our political masters want. It is about what is demanded of us by 7 billion people.
“I appeal to all, please, no more delays, no more excuses. Please, let Doha be remembered as the place where we found the political will to turn things around. Please, let 2012 be remembered as the year the world found the courage to find the will to take responsibility for the future we want.
“I ask of all of us here, if not us, then who? If not now, then when? If not here, then where?”
Ja, resultatet av de här förhandlingarna borde inte handla inte om vad våra politiska ledare vill. Det borde handla om vad vi 7 miljarder människor kräver. Och om inte vi, så vem? Om inte nu, så när? Om inte här, så var?
Det var en tjej som gjorde ett skolarbete om COP18 och lät ganska uppgiven. Hon skrev:
Jag tycker faktiskt att världen har gått och blivit snål och det finns brist på förnuft och medkänsla, i alla fall hos de som bestämmer då det nu känns som att allt handlar om att tjäna enorma mängder pengar, sen om Bangladesh blir översvämmad, en flod 3000 mil ifrån en torkar ur eller att det blir orkaner och tyfoner bryr man sig inte om så länge det inte drabbar en själv och man fortfarande tjänar sina pengar.
Vet du vad Matilda? Eller först, jag blir så himla glad av att läsa din kommentar. Det är så fett att du tänker på det här och bryr dig. Det är vi många som gör. Och lösningar – lösningar finns! Tekniken finns. Problemet är – som vanligt – pengar. Därav den repetitiva dumheten och möte på möte på möte, konferens på konferens på konferens, utan någon ordentlig deal, ett ambitiöst och bindande avtal mellan världens alla länder.
Pengar är problemet ja, och så ett systemfel. Jag syftar på alla länders och företags filosofi att “större tillväxt till vilket pris som helst”. Det bra med tillväxt, det skapar nya arbetstillfällen osv, men felet är att när företagen i västvärlden vill växa flyttar de utomlands, och de siktar in sig på de fattigaste länderna som det är lättast att få till en billig produktion i. Vad beror den billiga produktionen på då? Helt rätt – att befolkningen är desperat efter arbete för att försörja sina familjer och att industrierna skiter totalt i att ta hand om sitt avfall. De låter giftiga kemikalier förgifta vatten och förstöra naturen för människorna som bor där. Inte för att arbetarna på fabrikerna vill, utan för att västvärldsföretagen som äger dem inte gett dem pengar att bygga säkrare och mer miljövänliga fabriker med. Det är helt enkelt arrogant och kortsiktigt. Fler och fler företag förstår dock att de har ett så kallat socialt ansvar, att de måste tänka på vad deras handlingar får för konsekvenser i alla olika leden från tillverkning till försäljning, och det är jäkligt bra. Det är en del i förändringen.
Jag gillar din liknelse med tavlan och du har helt rätt i exemplet med Bangladesh, ett land som har saker som västvärlden vill ha (naturresurser som tar slut på andra håll i världen och billig arbetsresurs i form av sitt utsatta folk). Maldiverna, ett av världens lägst belägna länder, är annars ett typexempel på ett litet land med låg status och lite att säga till om där klimatförändringarna de facto får stora, stora konsekvenser. Med en genomsnittshöjd på 1,5 m över havet kommer bara några millimeters havsnivåhöjning per år, på grund av någon enstaka grads temperaturhöjning i vår atmosfär, att kort sagt dränka Maldiverna och då kommer deras 400.000 invånare tvingas flytta. Världens första officiella klimatevakuering har i och för sig redan ägt rum på Carteretöarna, en ögrupp i Papua Nya Guinea, och även om det bara handlade om 2.600 personer som fick flytta sin hem är det en försmak av vad som kan komma att ske.
Jag har lyssnat på Maldivernas före detta president Mohammed Nasheed och han är en grymt sympatisk man med modiga, högsträvande ambitioner – det går inte att inte bry sig och bli motiverad när man lyssnar på honom. Såvi behöver också engagerade kommunikatörer, människor som inte är rädda för att ta upp frågor kring klimatförändringar och realistiska, hållbara lösningar – i skolan, på företag, i styrelser och på konferenser. Många skyggar för detta, särskilt vuxna enligt min erfarenhet, och just därför brinner jag extra mycket för att inspirera och peppa andra ungdomar till engagemang, i klimatfrågor men också frågor som rör t ex utsatta barn och kvinnor i länder i krig osv. De hör trots allt ihop. Det är en och samma värld och alla problem är sammanlänkade.
Du pratar om orkaner och floder som torkar ut och hur någon beteendeförändring uteblir på grund av att man själv inte är drabbad. Att det ska behöva vara så, det gör mig så frustrerad. Visst är det mänskligt, vi tenderar att inte lösa ett problem förrän det står utanför vår dörr och stampar, men är det inte dags att vi blir större människor nu? Att vi själva försöker, och uppmanar andra, att ta ett steg bort från sig själv, se helheten och handla för allas bästa.
På tal om vem som drabbas. Det finns stora floder som rinner från Himalayas glaciärer och som förser miljontals människor med dricksvatten (och vatten till risodlingar, bomullsodlingar och fabriker också för den delen) i Asien. Visste du att förutom att man använder för mycket av sitt rena grundvatten, håller de här floderna på att torka ut eftersom glaciärerna smälter alldeles för fort på grund av den globala uppvärmningen? Då är det inte längre bara en flod i en perifer del av världen – då snackar vi om en katastrof som skulle drabba miljontals människor, både i fattiga länder och i länder som är up- and coming och egentligen har samma levnadsstandard som vi här i väst. En annan sak som de här naturkatastroferna kommer att leda till, tror jag, är klimatflyktingar. Naturkatastrofer och krig som kommer startas på grund av jakten på olja kommer driva massor, massor av människor på flykt. Vart ska de ta vägen då? Jo, till de säkraste platserna de känner till. Var är det? Just det, till exempel Sverige. Och då kan vi inte längre prata om att vi inte känner av klimatförändringarna. Då kommer de bokstavligt talat att stå utanför våra dörrar med näsorna intryckta genom brevinkastet.
Jag vill rekommendera två asbra små videor från ett projekt som heter The Story of Stuff och som förklarar de här invecklade problemen på ett så himla bra sätt. Egentligen är alla deras åtta videor bra och sjukt aktuella, så du får kolla in dem sen, men för tillfället:
1) The Story of Stuff
Appropå det du skrev om vem som får släppa ut koldioxid och vem som tjänar pengar, om hur världen blivit självisk och kortsiktig och hur allt detta är konsekvenser av det ohållbara systemet som råder just nu. Själva kärnan till att förstå vad som är fel och vad som måste förändras.
2) The Story of Change
Fokuserar inte på vad som är fel utan på hur vi kan göra skillnad och på att det faktiskt är orealistiskt att klandra oss vanliga människor. Problemet är större än så och borde vara adresserat de rika storföretagen och världens mäktiga politiska ledare som får våra gröna val och idéer att kännas som att simma motströms. Det är dags att skriva om spelreglerna á la Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Vilken change maker är du?
Riktigt roligt att du kunde relatera till mitt blogginlägg, Matilda. Hoppas att du får bra betyg på din skoluppgift. ;) Och att du kanske inte lämnar arenan i och med inlämningen…
Ni vet säkert att det i måndags drog igång en stor miljökonferens igen, FN:s COP 18, i Doha, Qatar.
Sverige suger.
Och jag undrar precis som Nina Åkestam: “Är det bara jag som får vibbar av typen definitionen av idioti är upprepa samma beteende och förvänta sig ett annat resultat?”
Mellan den 26 november och 7 december deltar företrädare från ca 200 länder i det årliga toppmötet, vars syfte är att få till ett globalt avtal för utsläppstaket av växthusgaser. Här kommer the short story.
The History of Climate Change Negotiations in 83 seconds:
Förhandlingarna går i två riktningar. Jag citerar Lorentz Tovatts, som är skribent på Supermiljöbloggen.se och jobbar för Wake-Up Call i Stockholm (samma organisation som jag ibland hållt workshops och utbildningar med här i Skåne):
Förhandlingarna sker nu framförallt i två olika spår. För det första finns ambitionen att åstadkomma en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet. I år går protokollets första åtagandeperiod ut, vilket innebär att världen kommer stå helt utan bindande åtaganden 2013 om inte länderna kommer överens om ytterligare en åtagandeperiod. Problemet med Kyotoprotokollet är att det är väldigt få länder som inkluderas och att det bara täcker ca 15 procent av världens totala utsläpp.
För det andra pågår förhandlingar om ett större avtal där syftet är att fler länder ska inkluderas. Detta förhandlingsspår kallas för Durban Platform eftersom det beslutades om i Durban på förra årets klimatmöte. Detta förhandlingsspår är egentligen inget mer än “en färdplan till ett avtal”. Det innebär att målet är att ha ett avtal på plats år 2015 och att det ska träda i kraft först år 2020. Problemet är att de flesta forskare är överens om att detta är för sent. Utsläppen måste helst börja minska globalt mellan åren 2015 och 2020 för att vi ska undvika katastrofala klimatförändringar.
Förhandlingarna går trögt. Det har vi också hört. Tyvärr bidrar Sverige till de låga ambitionsnivåerna. Vi är inte så bra som vi ger sken för att vara och dessutom har vi fått kritik för att ha trixat med klimatfinansieringen.
Förutom det har Sverige inte en enda ungdomsrepresentant bland sina 23 delegater. Ungdomar representerar ändå 51 % av jordens befolkning, säger Kitty Ekman Ehn, aktiv i MP och Fältbiologerna i Lund (och en riktigt grym, slipad brud jag träffat på olika klimatkonferenser). Kitty pratar om detta och de 14 platserna Sverige droppat på två år på rankinglistan över klimatpolitik när hon intervjuas av COP 18-kanalen Responding to Climate Change:
De säger att i Stockholm föll årets första snö idag. Mot min mörka ruta smattrar regnet. Jag har dragit upp persiennerna för att kunna titta på de tusentals små dropparna som reflekterar det dimmiga ljuset från fönstren på fasaden mitt emot. Det ser ut som en stjärnhimmel. Gult, blått, rött, grönt multiplicerat med hundra. Eller om man har lite fantasi som en hel New York-natt. Bakom rännilarna av regn som letar sin väg ner för glaset rycker vinden tag i de nakna trädgrenarna. Deras svarta skuggor kränger av och an på väggen ovanför min säng och jag undrar om det kommer att bli storm i natt. Jag biter på mina nagelband och islandströjan kliar mot mina axlar. Jag gör allt och ingenting. Ingenting jag borde, allt jag inte borde. Vissa kvällar är nog bara sådana och jag tror boten är ljummet te i bortglömda koppar på golvet och en famn och en film som trollar bort världen på andra sidan de skallrande rutorna.
Mwieh, jag känner mig fullständigt utsjasad, som vilken av de här katterna som helst. Vet inte vad jag tar mig till om jag inte får krypa ner i sängen nu med en gång och rulla ihop mig under täcket, försöka värma upp mina isbitar till fötter.
Det kanske är mörkret. Allt jag vill göra är att stanna i sängen om morgnarna. Svepa täcket om mig och läsa, ta vid där jag släckte lampan kvällen innan. Titta på en dålig film utan att få ångest över två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
På tal om höst och läsande, ett så himla snyggt stycke jag snubblade över här om dagen…
“I wanted so badly to lie down next to her on the couch, to wrap my arms around her and sleep. Not fuck, like in those movies. Not even have sex. Just sleep together in the most innocent sense of the phrase. But I lacked the courage and she had a boyfriend and I was gawky and she was gorgeous and I was hopelessly boring and she was endlessly fascinating. So I walked back to my room and collapsed on the bottom bunk, thinking that if people were rain, I was drizzle and she was hurricane.”
- John Green, Looking for Alaska
På tal om trötthet då. Visst är det när det inte verkar finnas någon anledning till din trötthet som det egentligen handlar om att du är stressad, på ett lite djupare plan? Det där är så himla klurigt. Du ser ingen konkret anledning till att du skulle känna dig stressad, så självklart ångvältar du på i livet som om allt var som vanligt, men egentligen beror den smygande tröttheten och opeppen och dina sprängande axlar om kvällarna på att du betat av dag efter dag alldeles för länge utan återhämtning.
Vi har läst om återhämtning i skolan, om hur det egentligen är under återhämtningen som tillväxten av muskelfibrer och kapillärer sker och allt det där som gör dig starkare eller uthålligare. Återhämtning är lika viktigt som själva träningen. Utan återhämtning inget resultat. En elitidrottare blir expert på återhämtning och lär sig utveckla fingertoppskänsla när det kommer till att lyssna på sin kropp. Vanliga dödlig i däremot, har jag läst i en artikel med 50-talet källor i Läkartidningen, står inför precis samma typ av stress på kropp och psyke i arbetsliv såväl som privatliv men får inte alls lära sig vikten av återhämtning och vila.
Överträning på elitidrottarspråk.Gå in i väggen. Samma sak. Hög belastning, höga krav, tidsbrist. Spändhet, trötthet, sömnproblem, motivationsbrist, isolering, utbrändhet. Du dräneras på energi och jobbar sämre men ignorerar det och försöker åtgärda med mindre sömn tills du plötsligt befinner dig i något som utvecklats till en ond, nedåtgående spiral. Du är på väg att bli konsumerad.
Hur tar du dig ur den onda spiralen då? Tja. Muskelavslappning och djupa andetag sänker blodtryck och puls omedelbart men det finns två huvudsakliga återhämtningsstrategier. Om du inte tänkt på dem förut är det dags nu.
Eftersom vårt moderna samhälle praktiskt taget utplånat yttre gränser för dygnsvila och veckovila är det otroligt viktigt att planera in tid för sömn och vila. Det här tjatar min gode far fortfarande om så fort tillfälle ges så min spontana reaktion är givetvis att vilja göra tvärt om men faktum kvarstår – sömnen är avgörande.
Att sysselsätta dig med saker som håller tankar på jobb, skola och knakande förhållanden borta är också viktigt. Forskning visar på att det i princip kan vara vilken aktivitet som helst så länge det är en aktivitet som sker frivilligt och utan press. För många är det en löptur på knastrande grus, en svettig timme bland skrotet på gymmet eller en stunds avancerad kroppsorigami på en yogamatta. För andra är det en middag med vänner, en filmkväll eller ett parti schack. Fotograferande, målande, meckande i garaget…
Bara att vistas i naturen har också visat sig minska stressnivåerna. Du börjar helt plötsligt ägna dig åt ett slags spontan uppmärksamhet som stimulerar till reflektion utan krav på ansträngning och håller den där mentala tröttheten på armslängds avstånd. Din förmåga till koncentration och riktad uppmärksamhet blir bättre som genom ett trollslag. Typ.
Hur som helst. Det där får bli dagens sjukgymnasttips. Nu fullkomligen skriker min nybäddade säng efter mig.
Man, I feel absolutely drained of energy. I could be any of these cats. My hurting shoulders and strong desire to, instead of going to school, wrap a blanket around myself and watch a bad movie (without feeling stress over two hours of my life that I’ll never get back) make me think that I’m running ahead of myself right now and are dangerously close to sprinting right into a negative spiral of too much work and too little rest.
We’re talking about recovery and rest in school and how important it is–as important as, if not more important than, the workout itself. I read that while elite athletes are very well trained to listen to their bodies, regular people like you and me tend to struggle through our careers, school and private lives without both blind and death to our needs of rest. All the while, we live under the exact same kind of press and stress on our bodies and minds. It’s super important to be aware of your need of proper sleep and distracting activities, and to make room for these in your schedule.
Hur som helst. Här om dagen läste jag en artikel på Inc.com som handlade om nio olika tankesätt som skiljer framgångsrika människor från “vanliga dödliga”: Nine Beliefs of Remarkably Successfull People. Ärligt talat, man kan skratta åt kommersialiserad, amerikansk 10-ultimata-knep-för-att-bli-bäst-på-allt-litteratur, men det är faktiskt intressant att försöka identifiera vanor, personlighetsdrag eller vad det nu kan vara som motiverar människor som lyckas med sådant som majoriteten på sin höjd dagdrömmer om. Håller ni inte med?
Mina tre favoriter bland framgångsfaktorerna från artikeln ovan är följande…
Expereince is irrelevant. Accomplishments are everything. Alltså, som de skriver i artikeln, okej att du har “10 år i webdesignbranschen” men vad har du gjort? Framgångsrika människor behöver inte beskriva sig som engagerade, ambitiösa och nytänkande i sina CV:n, deras handlingar visar vad de går för. Vad du åstadkommit i livet visar vem du är. Rannsaka dig själv - är du så driven som du utger dig för att vara eller är det egentligen långt mellan tanke och handling? Gör något åt det.
Failure is something I accomplish; it doesn’t just happen to me. När vi misslyckas har vi lätt för att skylla ifrån oss, men då är det omöjligt att lära från våra misstag. Framgångsrika människor välkomnar misslyckanden. Äg ditt misslyckande, lär från det och ta ansvar för att det blir annorlunda nästa gång, uppmanar artikeln. Jag minns ett citat, möjligen av en Tom Krause: ”There are no failures – just experiences and your reactions to them.”
Volunteers always win. Att jobba ideellt kan vara guld värt. Förutom att du får en hemsk massa erfarenhet och lär känna nya människor, inte sällan som kan visa sig bli viktiga för dig längre fram, finns det inget bättre sätt att visa upp vad du går för. Ibland är kopplingarna inte uppenbara men det ena har en tendens att leda till det andra och plötsligt dyker det upp en massa chanser för dig att sträcka ut en hand och grabba tag i.
Själv vet jag att om jag inte hade ställt upp som klassrepresentant någon gång i åttan på högstadiet hade jag förmodligen inte gått med i elevrådet på Österänggymnasiet, och då hade jag inte fått chansen att vara med i den där DVD-filmen om unga eller självförtroendet att driva egna grejer som klädbytardagar senare, och tillsammans med andra engagemang som det i Wake-Up Call möjliggjorde det för mig att söka USA-stipendiet som jag fick och tack vare det har jag blivit anförtrodd saker som lett till att jag kunnat förverkliga mer än en dröm jag haft, till exempel artikeln i Camino… Hänger ni med?
Bjud till, gå den extra milen - nej, dundra fram den - och gör mer än vad folk förväntar sig av dig. (Glöm bara inte bort att bejaka möjligheterna som dyker upp när du står där nerkärad i något ideellt projekt. ;) ) Går det åt skogen, sök reda på varför och försök igen. Och igen. Gör saker, för det är dina handlingar som visar vem du är och vad du kan, och glöm inte… “A goal without a plan is just a wish”.
I am a sucker for self-help books and overly comersialized leadership litterature, I think they’re really entertaining. The other day I read an article on ways of thinking that differenciate successful people from “ordinary, deadly ones”: Nine Beliefs of Remarkably Successfull People. I list my three favorite success factors–that your accomplishments show who you are, that you embrace your failures and learn from them, and that volunteering will open numerous of doors for you.
I’m taking a photo of my beautiful friend Julia at a marvelous beach in San Diego, my own image reflecting in Julia’s sunglasses.
So I’m back home again. In Sweden. It’s a strange thing. Every night for a month I’ve shared a bed with two other people–you know that kind of sharing bed where you’re just not able to find a position where you’re not touching someone’s elbow or a feet, and where you wake up involuntary spooning someone’s back. I’ve spend hours with my friends on the road in California, the seven of us all crammed up in a van with our suitcases and bags up to our ears. I’ve been living on free donoughts for breakfast, with instant oatmeal and Rami noodles as my staple food. I’ve seen places I used to only dream that I’d once get to see–that is, before I started to plan a heck of a roadtrip with my Georgia friends and the wish transformed into a goal. Our westcoast roadtrip has been an intense adventure, the climactic ending of my year in the US. San Fransisco, Grand Canyon, Las Vegas, San Diego, Los Angeles…
Next thing I know, I’m stumbling through kneehigh wet grass, staring into the large, brown eyes of a humongous, but quite cute, cow. There’s not a house in sight, and only if you listen closely you’ll here the distant sounds of cars passing by. The sky is heavy and gray above me. I’m standing in the ditch of a winding road and I’ve walked it from my parents house. I’m back in the good old town on the countryside in a godforgotten corner of southern Sweden. Needless to say, I feel like a stranger here. I’m sure it’s going to change, that it’s just a matter of time, but as I watch the sun set over the little lake and dip my toes into the cold water, glad I brought another woolen shirt, I feel like I’m on that kind of peaceful retreat you see in movies in the middle of nowhere. Nothing distracts my thoughts. They keep running around in my head in all kinds of directions, keeping me awake until 5 in the morning, slowly driving me insane.
I successfully avoid the squeaky parts of the kitchen floor–as if no years has passed since I was a child. It’s one of those early 5-am mornings, and I’ve finally given up fighting the jetlag and sneaked downstairs, cautious not to wake my parents up. I just hope that I will soon find my life, I think to myself.
I’m trying my best to learn about this new country that I’m living in, to understand its beliefs and ways. After all, that’s what this whole scolarship is all about – discovering and sharing other cultures, and your own through them. Hence, I’m having somewhat of an Americanization going on here.
To fully appreciate another culture, I have read in my Communications book that tolerance and understanding are not enough. Only through participation, to practice the culture and adopt its values, one can really get it.
Therefore…
[x] Bible belt rule #1: Say “y’all” in the most southern accent you can accomplish instead of ”you all” or “you guys” (and in case you’re addressing a big group of people you say it like ”all y’all” – yes, that’s true)
[x] Bible belt rule #2: Add the following – all of it - to your daily diet: grits (Grits: USA:s surströmming), sweet tea (preferably instead of water, to every meal and in vast amounts), cheese (don’t be shy; God gave cheese to the humans to use as an outlet for all their creativity and ingenuity), fried food (the best way is to deep fry about everything you eat, “the safest way of cooking” an american friend told me), low-country boil (this fascinating mix of everything from shrimps to spicy sausages God gave to the humans to promote multiculturality and enhance cognitive complexity) and last but not least: don’t forget that the food should be consumed in you car in the parking lot, while alone, and for the greatest success on disposable plates, with your fingers
[x] Bible belt rule #3: Gain weight (this is the basic goal of everyday life)
[ ] Bible belt rule #4: Get married young
Me in my newly obtained wedding dress. Bride to be!
I’m currently working on the fourth rule. I have invested in a wedding dress and a bridal veil, so the next task is to find myself a husband. For the authentic southern experience I’m looking for a real redneck. If you know any warm, fair skinned farmer with a perplexing accent as (un)clear as the mud covering his boots, spitting out the brown juices of chewing tobacco every few seconds, a slightly conservative hillbilly with a charmingly narrow mind, please get back to me as soon as possible. I can’t wait to move on to the fifth rule.
[ ] Bible belt rule #5: Form a band with your favorite selection of like-minded friends, cowboy boots and flanell shirts and start playing truck driving country music
Hi guys! It’s a little past midnight and I’m stumbling into bed in a couple of minutes. I just wanted to tell you that I haven’t forgot you. As a matter of fact, I think about you mostly all of the time… So don’t be offended if I don’t write to you on Facebook or read your blogs right now. I’m just trying to get used to being here, while you are there.
It’s not like I walk around on campus every day, all moody and sad. It’s more like I feel this little punch in my breast every now and then. I’ll see some low res picture of Swedish bulk candy on someone’s blog, and recognize I cannot have it. I’ll read an email from my mother about how fall is approaching, and how they are getting ready for the apple harvest. A little punch of homesickness, I guess, in the breast, and then it’s over.
Hungrary-Zsofia, Finland-Eevi and me. They go to Armstrong as well.
GRSP’s #1 Conclave in Thomasville
Anyways, things tend to happen all the time, so I keep myself busy. This weekend, the first big conclave with all of the GRSP-students were held in Thomasville, Georgia, with all the host families, trustees, and a whole bunch of other Rotarians. It was fun, including a crazy cabaret, heaps of new people to get to know and wild dancing to Party Rock Anthem under a picture of Jesus. Now, when in Sweden, I associate churches and pictures of Jesus mostly to ridigity and profound seriousness. tI’s pretty sad, thinking about it, because here in the USA I have seen people with a whole different perspective of the religion in their lives, and their lives in the religion.
Pink Suede Bible Covers
Georgia is a religious state and Sweden is not very religious, at least not my Sweden. That’s just the way it happens to be, and as far as I can remember, it has always been so. However, I have come to thought about such things pretty often, these past couple of weeks here in Savannah. I’ll for example, with great interest, read my classmate’s assignment in Communications class, about what kind of new reality the word “believe” has created for her. I’ll find myself curiously peeking at the 20-something old couple at Wendy’s, holding hands over the table for a short moment, blessing their hamburgers before digging in. I’ll find myself with a slightly surprised look at my face, standing in front of a whole isle filled with Bible covers in pink suede and purple snakeskin, in the Savannah Mall.
It’s all just about the differences that I notice, it’s nothing I find odd or bad in any way. Not at all. I appreciate getting my old, gray views challenged. (That sentence really made me feel like being at least twice as old as I am now. My apologies to all of you who already are twice as old as I am.) After all, discovering new points of views and getting a broader perspective, are kind of the reasons why I’m here. And kind of the reason why Georgia Rotary Student Program exists, I assume. “Bringing nations together since 1946.” “Foster peace through understanding.”
Monday
Well, do you know what? I did step aerobics for 45 minutes, ran for 30 minutes and did medicine ball workout for almost as long, so I am both hungry and really, really tired now. I better go to bed, so that I can wake up early (oh gosh, these early mornings are killing me) and have some scrambled eggs with salt and pepper and yoghurt with fresh water melon. After that, I have the longest day of the week ahead of me, containing Computer in Arts, Communications and Freelance Writing. I do look forward to it though. Awesome classes, that is.
COP 18 in Doha is described as a yawn and people seem to have lost faith in the politicians who never come to any decisions. Two awesome young women from Power Shift Sweden, Caroline Jonsson and Olivia Andersson, participate in Nyhetsmorgon in TV4 where they ask Sweden’s environmental minister Lena Ek about Sweden’s low ambitions and inadequate efforts.
