Jag for till Lund i veckan för att hämta upp min rumsnyckel och träffa lite vänner. Min andra hemstad bjöd på regn och rusk, men vem i sitt sinnes fulla bruk kan bli nere av något sådant trivialt när man har rosa gummistövlar? Jag vandrade gata upp och gata ner och tyckte att Lund var så fint att hade det inte varit för jobbet hade jag flyttat ner där med en gång!

Jag hittade finaste Johanna i butiken där hon jobbar och ville knappt gå därifrån efter att ha fått min Johanna-abstinens stillad en smula. Tur att vi har bokat in en dejt, och tur att hon är Lundabo i höst igen! När det blev kväll traskade jag iväg till ett penthouse vid Clemenstorget och åt rabarberkaka och spelade Med andra ord tills sista tåget mot Kristianstad tog mig hemåt. (Jag har bannemej saknat att åka tåg också…)

Självklart var jag tvungen att ägna mig en stund åt second hand-rotande, för vad är väl en dag på stan utan det? Humana har flyttat till nya lokaler (St Petrikyrkogata 5, mittemot Stadsbiblioteket) och utbudet är nog bättre än någonsin! Och personalen lika snygg som alltid. Erikshjälpen var dessvärre stängt men på Fyndkällaren hittade jag världens sötaste picknickkorg, ett gäng servettringar och några knappar. Även ett par skor, ett tuggummirosa skärp och en oemotståndlig basker fick följa med hem. För inga pengar och noll barnarbete (åtminstone i det här ledet). Vi tittar!


Har ni träffat mitt hjärtefgull? Han heter Felix och är nog mest katt att älska i hela den här delen av Sverige. Min lilla tjockis.

Translation: I’ve visited my beloved second hometown, Lund, to pick up my room key, walk around in pink rainboots, hang out with friends and eat rhubarb pie. Of course I made some nifty finds, and then there’s my fat cat Felix.


Nu ska vi titta på hur min första vecka i Sverige har tett sig. Genom Instagram. En massa Instagrams alltså!

Untitled Untitled

Los Angeles till Paris, Paris till Köpenhamn, Köpenhamn till Kristianstad och Kristianstad till Österslöv. Från 10 miljoner till 1000 människor. Och två hästar utanför tågfönstret någonstans mellan Hässleholm och Vinslöv.  

Untitled Untitled

En tjock katt och en redig frukost välkomnade mig när jag kom hem. Och så var det så lustigt – alla pratade ju svenska runt omkring mig! Inte bara svenska förresten, utan skånska.

Untitled Untitled

Efter sömnlösa jetlagsnätter hämtade jag tidningen  i mysklänningen från Beyond Retro och pappas innetofflor. Och riktigt kaffe och svenskt lösgodis i kvällssolen på altanen!

Untitled Untitled

Det blev pannkakor till brunch en dag, och så cyklade jag in till stan vilket tar 45 minuter men är himla vackert. Det är en sjö och åkrar och fält, och valmoblommor och vindkraftverk. Skåne.

Untitled Untitled

Och så hälsade jag på grannens bagge (som alltid heter Pelle, trots att de byter ut honom var tredje år) och packade upp alla kläder jag tagit med mig hem från “thrift stores” i USA och som jag ska sy om eller laga.

Untitled Untitled

Vissa dagar åkte lite smink på och så cyklade jag de 12 kilometerna in till stan för att träffa vänner och dricka päroncider och äta chokladbollar på uteserveringar. Sånt därnt som man gör när man har sommarlov, ni vet.


Ikväll var benen tunga som bly efter gårdagens ångmaskinsrunda men peppen var på topp när jag gjorde mig redo att bege mig ut igen. Asin frågade om jag hade lust att springa Startskottet, ett 5- eller 10-kilometerslopp här i Kristianstad nästa fredag, med hennes tatuerarstudios tröja på mig. Om jag hade!

Så nästa vecka springer jag för Sacred Art Tattoo i Startskottets 10k, men ikväll sprang jag för mig. (Och sockerkakan jag bakade tidigare, antar jag.)


En glasburk med ett vanligt ABBA-lock kan bli så här fin för nästan inga pengar – de flesta loppisar har både virkade dukar och band i stora högar som bara kostar några kronor. För en fin presentburk, trä bara ett sidenband genom några av hålen i en virkad duk och dra åt runt locket. Marmeladen är precis lika enkel att svänga ihop…

Rabarber och vaniljmarmelad Blir runt 4 burkar, 6-7 dl

400 g rabarber 1 st ekologisk vaniljstång 300 g syltsocker

a) Skölj och skala eventuellt rabarbern innan du hackar den i centimeterstora bitar. Dela vaniljstången på längden med en kniv. Smält under omrörning de båda delarna tillsammans med rabarbern på låg värme i ca 15 minuter.

b) Häll i syltsockret och låt marmeladen koka kraftig i ca 2 minuter medan du rör om.

c) Fiska upp vaniljstången och skrapa ner de små svarta fröna i kastrullen. Blanda runt och… klart!

Gör i ordning burkarna genom att ta bort etiketterna och diska dem. Ställ in dem på ett galler i ugnen som värmts upp till 100 grader. Låt dem stå i 5-10 minuter och var försiktig när du tar ut dem. Nu är de steriliserade. Fyll på med den varma marmeladen ända upp till kanten, nästan så att det rinner över. Skruva på locket riktigt hårt och använd grytlappar och en trasa eftersom det kan bli hett och kladdigt.

När burkarna svalnar blir det som vakuum i den och sylten håller superlänge. Smarrigare marmelad till scones finns nog inte, jag är totalt såld.


Jag har sorterat bland mina kläder idag. Erikshjälpen blir kommer att bli glada. Hela sängen i uthuset (“nybygget” som vi kallar det, trots att det var flera år sedan nu) svämmar dessutom över av kläder jag har köpt på Salvation Army, Goodwill och andra “thrift stores” i USA och som behöver sys om eller lagas.

Jag har åtta kjolar, två klänningar, en kappa och en söt mockajacka som ska kortas, fem shorts som ska fållas om och bli kortare (vad det nu ska tjäna till i kalla Sverige, suck, jag saknar redan Savannah av den anledningen…), två blusar som kommer att förlora sina ärmar och så en fin tröja i mjuk kashmir som ska få en ny krage.

Och så lite till, en saknad knapp här, ett hål där, en söm som har gått upp… Plötsligt känns det ganska lämpligt att jag inte börjar jobba förrän om två veckor. Jag som var övertygad om att jag skulle förtvina av tristess innan midsommar!

Ja, och så ska jag ju försöka laga den här väskan som jag hittade på Beyond Retro i Stockholm förra sommaren. Gud, vad jag har saknat mina symaskiner under året! De var bara aningen för tunga för att dra med på planet…

Förresten, är inte sådana här gamla kaminer extremt charmiga? Vi har ett par stycken, och så några murade med luckor. Mitt drömrum innehåller en kakelugn, en sådan där vit, rund som går hela vägen upp till taket. Typ den här. Gärna med en siameskatt eller en mjuk burmakatt på en fårfäll framför. En levande alltså. Inte fåret då utan katten. Typ denna.


Jag har haft en ovanligt elak jetlag sedan jag landade i onsdags kväll. Det kanske inte är så märkligt å andra sidan, tidsskillnaden var 9 timmar från västkusten, Kalifornien, där jag tillbringade mina sista tre veckor i USA. De timmarna skulle ha varit min natt men “åts upp” fullständigt.

Hur som helst, jag var en smula trött på att inte kunna somna förrän fem på morgonen när jag träffade Kattsork för att hänga. Hon hade gått och skaffat sig en helt magisk mage under året som hon beskyllde ett tungt och ganska skräckinjagande åbäk till rockring för. Just vad jag behövde för att gå igång. Jag for hem, snörade på mig joggingskorna och begav mig ut för att springa med ljusets hastighet – bokstavligt talat, för solen var på väg ner bakom Balsberget och jag hade en sjukilometersrunda framför mig.

Snubblade jag i säng och somnade som en stock sedan? Jepp. Jag brukar vara morgonlöparen innan plugget men ibland får man vara flexibel, och med löpning kan man det. Det är därför jag tycker om det som träningsform så mycket. Jag packar ner ett par löparskor och jag kan springa var jag än är - på stranden nedanför hotellet i Miami, i Central Park i New York, längs med  San Diego’s klippiga strandkant, i backen upp till Hollywoodskylten eller i vilket gym som helst i hela världen.



I’m taking a photo of my beautiful friend Julia at a marvelous beach in San Diego, my own image reflecting in Julia’s sunglasses.

So I’m back home again. In Sweden. It’s a strange thing. Every night for a month I’ve shared a bed with two other people–you know that kind of sharing bed where you’re just not able to find a position where you’re not touching someone’s elbow or a feet, and where you wake up involuntary spooning someone’s back. I’ve spend hours with my friends on the road in California, the seven of us all crammed up in a van with our suitcases and bags up to our ears. I’ve been living on free donoughts for breakfast, with instant oatmeal and Rami noodles as my staple food. I’ve seen places I used to only dream that I’d once get to see–that is, before I started to plan a heck of a roadtrip with my Georgia friends and the wish transformed into a goal. Our westcoast roadtrip has been an intense adventure, the climactic ending of my year in the US. San Fransisco, Grand Canyon, Las Vegas, San Diego, Los Angeles…

Next thing I know, I’m stumbling through kneehigh wet grass, staring into the large, brown eyes of a humongous, but quite cute, cow. There’s not a house in sight, and only if you listen closely you’ll here the distant sounds of cars passing by. The sky is heavy and gray above me. I’m standing in the ditch of a winding road and I’ve walked it from my parents house. I’m back in the good old town on the countryside in a godforgotten corner of southern Sweden. Needless to say, I feel like a stranger here. I’m sure it’s going to change, that it’s just a matter of time, but as I watch the sun set over the little lake and dip my toes into the cold water, glad I brought another woolen shirt, I feel like I’m on that kind of peaceful retreat you see in movies in the middle of nowhere. Nothing distracts my thoughts. They keep running around in my head in all kinds of directions, keeping me awake until 5 in the morning, slowly driving me insane.

I successfully avoid the squeaky parts of the kitchen floor–as if no years has passed since I was a child. It’s one of those early 5-am mornings, and I’ve finally given up fighting the jetlag and sneaked downstairs, cautious not to wake my parents up. I just hope that I will soon find my life, I think to myself.