Jag försov mig i sju timmar idag. :( Jag satte alarmet och skulle ha gått upp klockan 5.30 för att plugga. Det tyckte uppenbarligen inte min medvetslösa kropp alls var en bra idé. När jag slog upp mina blå nästa gång var klockan halv ett.

Ja ja, nu kanske hjärnan är utvilad så att allt jag läser fastnar som flugor på ett klisterpapper. Vi hörs lite senare eller imorgon eller på torsdag. Gud, vad jag längtar efter att få sätta solhatten på huvudet och ge mig av till Skanör imorgon efter tentan. Där ska jag och Johanna i klassen ansluta oss till resten av kåren och sexet och bara bada, leka och festa till på torsdag.

PS. Jag klarade muntliga tentan igår!!

Jag önskar att jag kunde känna lite mer ångest inför tentan. Just nu är jag så ineffektivt lugn. På gott och ont. Det är som att jag inbillar mig att jag kommer att få godkänt men jag är verkligen inte säker. Dessutom vill jag absolut inte riskera att få omtenta. Får jag det kommer jag att vara tvungen att skriva den om lite mer än ett år, efter USA och allting. Det känns lite lätt torrt.

Nu ska jag sova. Satsar på att gå upp halv sex-sex någonting imorgon bitti. Förlåt för en semidöd blogg men som sagt, tentan är viktig. Det är över på onsdag. (Det vill säga att vi hörs på torsdag eller så - onsdagen kommer att ägnas åt ett firande utan dess like.) Natti!

Uppkrupen i sängen med Andrew Belle som visksjunger soulig indie.

Hej på er! Idag gick jag upp vid sju och satte igång att plugga. Det är ingen hejd på mitt flit.

I eftermiddag väntar en tripp till Kristianstad och vackra Haväng. Det vankas “barnmatlagskalas” (matlaget = vår extended family) för födelsedagsbarnen Sven och Maria. Det kommer att bli jättemysigt, även om jag nog kommer att sitta med en bok i knät större delen av tiden. Eller ja, kanske inte om vi hittar en båt och bestämmer oss för att ro ner för Verkeån och till havet som för två år sedan… :)

Maria och Freddie vid årorna och min bror i fören en majdag 2009.

Anna i sanden strandkanten. Haväng är så himla vackert och fridfullt!

Fantastisk mat och efterrätt hör till kutymen. Äter nog bara frukost idag!

The Tallest Man On Earth – The Dreamer

Ganska mycket blev klockan. Nu väntar sängen för min del. Det var så mysigt innan kväll. Helt plötsligt var det mer än halva korridoren som var hemma och lediga och sugna på att grilla. Så några slängde ihop ett par plåtar klyftpotatis, någon gjorde fräsch sallad med rädisor och körsbärstomater, någon grillade och jag bjöd på vaniljbullar som jag bakade idag. Så blev det vin och skön musik och skönt prat…

Jag har pluggat ett par timmar till efter det men nu tror jag att det är dags att kasta in handduken. (Varför kastar man in handduken? Vad har en handduk med allt att göra? Det vill säga om man inte läst Liftarens guide till galaxen.) Jag kommer inte ens ihåg normalvärdet för en supination. 90 grader?

Imorgon ska jag till skolan och köra lite färdighet med Johanna och Amanda som jag ska examineras tillsammans med på måndag. Spännande… Jag hoppas äntligen få klarhet i mjukdelsmobiliseringen och i palpationen av infraspinatussenan vid ett tendinittest. Lite semiinvecklade grejer.

Natti, natti!

 
Sommarlov - snart på en brygga nära dig. Foto: Annhe/Dolorhaze

Det börjar bli en pina att öppna Facebook och se sista-tentan-och-äntligen-sommarlov-statusuppdateringarna som poppar upp till höger och vänster och blir fler för var dag som går. Själv stretar jag på med allt från collateralligament till kranialnerver till osteoporos till nociceptorer till… På måndag har vi den muntliga delen av examinationen och på onsdag har vi den skriftliga. Sedan, mina vänner, sedan är det min tur att även jag få casha in lite sommarlov. (Det vill säga nästan - jag ska skriva pyttelite omtenta den 10 juni.)

Ikväll tog jag och Erik min Moulin Rouge-oskuld och fick sällskap av Klara och David. Det var så mysigt. Bästa korridoren. Det är helt sjukt att folk sticker hem om en vecka. Jag blir mörkrädd ibland när jag tänker på hur fort tiden går. Det måste vara tidernas vanligaste uttryck – att “huvaligen, vad fort tiden går” - och ändå är det ingen som greppat det än. Fascinerande, kan man tycka om man vill och det vill jag oftast. Jag tycker om att låta mig fascineras.

När jag promenerar omkring här i Lund (vilket jag gör rätt ofta nu eftersom det är något slags trollformel över min cykel som gör att jag inte kan laga den) får jag tid till att fundera en massa över saker och ting. Det vet säkert ni som går mycket men jag, som är en av galningarna på Lunds gator ni som bäst anar fartvinden efter, har aldrig sett transport som något annat än att snabbast möjligast ta sig från A  till B.

Igår, när jag var på väg hem efter skolan, funderade jag på hur jag upplever mitt liv nu till skillnad från för t ex ett år sedan, eller tre. Lever jag mer nu? Är färgerna lite klarare, lite starkare? En sak som oftast slår mig är att livet idag går så fort att jag aldrig riktigt hinner landa, på ett sätt som det inte gjort förut. Har ni kännt det någon gång? Jag vet inte om det är det berömda ekorrhjulet men jag hittar aldrig tid där jag kan reflektera och smälta alla miljoner intryck. Ni vet, ett andrum.

Jag promenerar nerför John Ericssons väg med bestämda steg och Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder i öronen. Det är då det slår mig att jag inte känner det riktigt som att jag är här och nu. Nej, inte alls faktiskt. Jag hör förstås gruset knastra under mina fötter och känner solen värma mina axlar men jag kan inte släppa känslan av overklighet. Det är som att jag svävar uppe i luften och ser ner på mig själv från det där stora, molnfria blå. Det är som att jag spelar – förvisso huvudrollen – i en dokusåpaparodi på idén om mig själv.

Jag är helt enkelt inte 100 procent närvarande i nuet. Det kanske inte är så ovanligt i och för sig, tänker jag, och förmodligen något av ett lyxproblem. Jag sträcker ut en hand och låter den svepa längs med den gröna häcken vid sidan om vägen, låter hundratals små blad bekräfta mig genom att slå mjukt mot min handflata. Jag tror att jag är i dået och senet, för att citera kloka Emil Jensen, i tänkomet och i utifallattet. Jag lever så mycket jag kan för att livet är så sjukt gött men jag hinner aldrig ta in det och vad är då poängen?

Nej, jag hinner aldrig känna allt jag upplever – det är precis så att jag hinner fatta hur bra jag har det. Något att jobba på. :)

“T1 2011″ stod det på de små princessbakelserna Mickan fixat till klassen.

När vi skulle börja vårt basgruppsmöte i skolan fick vi överta resterna av fikan som Mikaela ordnat åt sin basgrupp som precis haft lektion. Små princessbakelser med grönt och rött marsipanöverdrag dekorerade med en liten ros och texten “T1 20112″ för att fira att första terminen på sjukgymnastprogrammet snart är avklarad. Ja herregud, det är väl en vecka eller så kvar. Gud! Vart tog den vägen?

Klockan är rätt mycket nu, det är snart dags för sängen. Jag tror att anledningen till att jag inte helt frisknat till sedan tandem den 6-7 maj är att jag inte får ordning på min sömn. Å andra sidan beror sömnproblemen mest på att jag hostar mig igenom nätterna. (Det där är lite lustigt – min bror vaknade ett par gånger av att jag hostade gång på gång, samma hostning, och liksom aldrig slutade, som om jag glömt bort att jag precis hostat. Då hade jag satt i gång att hosta i sömnen och vem vet hur länge jag hade hållit på om inte han väckt mig?) Det blir liksom en ond cirkel. Hur som helst, jag har inhandlat tabletter för tillfällig rethosta på apoteket och hoppas på bättring.

Jag har fokuserat på plugget ikväll och just precis gått igenom allt du bör beröra i en anamnes samt alla undersöknings och åtgärdssteg vid ett standardupplägg… Jag har en jättefin plan över allt jag ska snabbläsa dagarna som är kvar innan tentan den 30:e och 1:e. Så här jobbar jag, för den som är intresserad:

Typiskt mig att göra fina planer och prydliga listor. Följer jag dem då?

Hejsan på er. Jag passar på att skriva ett par rader om helgen medan kaffet puttrar i kaffekokaren. Regnet fullständigt öser ner utanför mitt fönster. Nu kommer haglet dundrande också! Det är ett frenetiskt smattrande på fönsterrutan och tegelpannorna på taket, det låter inte riktigt klokt. Nu kom åskan, det blixtrar och dundrar. Vad underligt, solen som sken så varmt när jag gick till skolan tidigare. Det är säkert snart över…

Jag och mitt balsällskap Oskar, Axels vän.

Lördag och vårbal!
Hur som helst. Ovan en vindrufsig bild från lördagens vårbal i Uppsala. En himla trevlig tillställning som för mig , min storebror och ett par av hans vänner började redan vid tre med Snerikes vårkonsert i vackra Universitetsaulan. Jättebra! Det jag minns bäst är låten från Ronja rövardotter framförd som ni aldrig hört den förut och en vacker, vacker bröllopsversion av Beatles All You Need Is Love. Love, love, loooooove…

Därefter väntade skumpa och jordgubbar med tjusiga vårbalsmänniskor i en mysig trädgård någonstans i närheten. Vid halv sex traskade vi i samlad trupp bort till Västgöta nations innergård för att mingla vidare med ännu lite mer skumpa. Strax dunkade sexmästaren sin gandalfstav i stentrappan och vi släpptes in i en tjusig hall med stora målningar från Västergötland på väggarna. Jag tror att vi var runt 150 gäster varav många var tillresta från systernationerna Västgöta i Lund och Nylands i Finland. För att visa sin uppskattning tog de förra med sig en av de uppmärksammade gula och svarta spandexdräkterna de hade på sig på Tandem för ett par veckor sedan medan de senare, utan ett alltför lyriskt gensvar, plockade fram ett ishockeybordsspel och hostade något om 6-1…

Förutom rosa tonfiskkuber, halstrade pilgrimsmusslor, torskrygg med baconströssel och limekaka bjöds det på diverse tal och en och annan framförd låt mellan allsången. Bäst underhållning stod Västgötas kantatgrupp för med sin Same High – The Musical. Vi fick uppleva triangeldramat mellan Viggo, kungen på Same High (trots upprullad mössa och scooterbrillor), skolans snyggaste tjej, Tuulike, och den nya killen på skolan, Nila. Deras hjärntvättarhit ”It’s the same” lär bli en sommarplåga som heter duga på dansgolven i Uppsala framöver!

Efter fyrarättersmiddagen blev det dans av olika slag till liveband och på ett korridorsrum några våningar upp innan klockan plötsligt slog fem i fyra och stägningsdags. Vårt lilla gäng insåg att det var hög tid att traska bort till Göteborgs nation, nationen som tar över där alla andra slutar, men när vi kom dit mötte vi av två långa köer och folk som väntat i över en timme. Vi beslöt oss för att landa hemma hos mitt balsällskap där vi istället chillade med lite fler människor som anslöt. Någonstans kring sju tror jag att vi var ett gäng som slocknade i sängen, nöjda och glada trots upplösta frisyrer och allsköns blåsor och skavsår på fötterna.

Skön söndag
Söndagen tillbringades till stor del solandes på en filt ute i gräset. Det kändes nästan som att ha sommarlov och jag blev lite röd på axlarna. På kvällen fick jag en blygsam mängd plugg gjord innan vänner till Axel kom över och vi lagade lasagne, drack rödvin och kollade på klassikern American Beauty.

Trött måndag
På måndagen, igår, slog jag och min bror upp våra stora blå redan klockan sex, till en grå och ganska regntung Uppsalahimmel. Denna lämnade jag dock för Stockholm med 07.39-tåget, fortfarande en aning sömndrucken men hemskt nöjd med en rolig och skön helg. I Stockholm hade jag egentligen bara en uppgift för dagen, nämligen att få ett USA-visa utfärdat på amerikanska ambassaden. Detta gick förvånansvärt smidigt och när jag var klar hade jag ungefär fem timmar innan mitt tåg gick för avfärd mot Skåne och Lund.

Tiden slog jag ihjäl med en snabb men fruktlös sväng inom härliga Beyond Retro och med segt plugg på ett café i en avskymd, lite nersläckt del av Centralstationen. När jag klev på tåget tillät jag mig att äntligen få sluta ögonen och sova, vilket jag gjorde i entimmesintervaller ända fram till nio. Vid tio dumpade jag mina väskor på sängen, stängde dörren in till mitt korridorsrum bakom mig och däckade i min egen, sköna säng. Och det, det var min extended helg hos storebror i Uppsala!

Hallå flickor och pojkar. Uppsala är ett välkommet avbrott från Lund. Idag har det känts precis som sommarlov. Vi har sovit länge, traskat barfota på solvarm asfalt, ätit pizza och haft filthäng på en gräsmatta större delen av dagen. Ikväll kommer några vänner över och det blir lasagne och rödvin.

Balen var grymt bra igår, riktigt rolig. God mat, gött bordssällskap, bra underhållning, sjysst dans… Jag får skriva mer en annan gång för nu måste jag ta hand om alla mina grejer som ligger över precis hela Axels rum medan han är och handlar.

Imorgon kommer jag tillbringa dagen i Stockholm, mest på amerikanska ambassaden för att fixa visum till USA i augusti. Vi hörs! Kram

Jumpsuit och bustier från bästa Beyond Retro i Stockholm i fredags…

Tror att det här känns som något man skulle kunna gå på vårbal i nu.

Läppstift i samma färg, kall, lilatonad rouge och mycket eyeliner. Hår.

Imorgon, tidigt, tidigt, far jag med tåget till Uppsala för att tillbringa helgen med min storebror och gå på vårbalen. Antingen ska jag ha den söta, klarröda klänningen med spets ovan eller också den vinröda klänning med strass framtill och knyt i ryggen jag hade på studentbalen (se bild här). När jag hittade den klarröda på Humana såg den inte riktigt ut som den gör nu…

Så här såg klänningen ut när jag och Mickan skrattandes hittade den.

Köpte ändå den handsydda saken med volanger i bästa 70-talsstuk.

Jag sprättade bort volangen och sprättade upp de kortade axelbanden.

Efter att ha sprättat vek jag ner axelbanden och en del av klänningen och sydde fast flärparna på insidan med små smygstygn för hand. Det gick i ett kick! Ni får inte vara rädda för att chansa och sätta sprätten eller saxen i saker och ting. :)